Sedan kom musiktjänsten Spotifys integrering med Facebook. Med ett enkelt klick kunde se vänners, kollegors och bekantas spellistor och musikvanor på Spotify. Jag var tillbaka i pojkrummet där jag spelade upp senast inköpta vinylplattan för kompisarna. Musiken blev social igen.

Helt plötsligt har både Facebook och Spotify fått en ny livsnerv. Lite pinsamt att alla kan se att jag lyssnat på melodifestivallåtar, men det är priset jag får betala för att se vad bloggaren Discobell lyssnar på hos Spotify.
Nu ställs integriteten mot nyttan och glädjen av interagera med människor kring musik. Denna gång förlorade integriteten.

Idag har alla möjlighet att seriöst kritisera ett företag och ganska enkelt dyka upp i sökresultatet om man söker på företagsnamnet. Sedan finns det alltid rättshaverister som tar heder och ära av folk för att de på något sätt har irriterat dem. Jag har vid flera tillfällen kritiserat större och mindre företag på min blogg Uppkopplat. Ofta har jag fått mycket besökare till dessa inlägg. Det händer tom att folk ringer upp för att diskutera bolag som de själva har drabbats av.

Att skojare eller dåliga företag lyfts fram är knappast ett problem. Att seriösa företag kritiseras för saker de gjort är en omistlig del av vår demokrati. Oseriösa näthaverister som angriper allt och alla tror jag de flesta människor kan nosa sig till. Jag vet att ett seriöst företag inte står och faller med negativa träffar i Google.

Men denna nya värld understryker behovet av att vi tar hand om våra kunder på bästa sätt samt verkligen hanterar problem som uppstår i alla företag. Sedan kan nog flera företag peta bort några kritiska träffar i sökresultatet genom att helt enkelt öka sin närvaro på internet. Har företaget en väl optimerad webbsajt, en blogg på egen subdomän, en sida hon pressrum på MyNewsdesk, en Facebooksida, ett Twitterkonto och några positiva artiklar i vanliga medier som länkar upp så finns det inte så mycket utrymme för negativa artiklar på första resultatsidan hos Google.

Men glöm inte att inget företag äger sitt varumärke. Det kan vi tacka de sociala medierna för.

Jag blir lika glad varje gång någon tar sig tid att skriva en intressant kommentar till en bloggpost eller tidningsartikel. Det är inte så glamouröst men en viktig kugge i en allt bättre webb.

Tom Davenport på Harvard Business Review har analyserat vad som gör en kommentar bra:
1. En kommentar ska vara kort. Ingen vill läsa avhandlingar när de går igenom kommentarer.
2. Kommentaren ska vara grammatiskt och språkligt korrekt.
3. Humor är oslagbart i en kommentar. Gärna torr.
4. Kommentaren ska säga något om kommentatorn. Det gör kommentaren mer mänsklig och intressant.
5. Var trevlig. Man behöver inte vara otrevlig även om man tycker annorlunda i sak än inlägget man kommenterar.
6. En tydlig struktur. En kommentar bör vara väl strukturerad – gärna som en punktlista.

Webben har blivit allt mer social det senaste två åren. I december tillbringade den genomsnittliga internetanvändaren i världen mer än fem och en halv timme på sociala sajter som Facebook och Twitter, enligt Nielsen. Det är en ökning med 82 procent i jämförelse med samma period 2008.

Sociala sajter är det mest populära segmentet på webben enligt Nielsen. Facebook är störst med en räckvidd på 67 procent hos användarna av sociala webben. Twitter har upplevt en tillväxt enligt hockeyklubbmodellen det senaste året enligt siffror från Twitter. Under 2008 låg antalet tweets på 300 000 om dagen, för att växa till 2,5 miljoner om dagen i januari 2009 och nu handlar det om 50 miljoner tweets om dagen.

Twitter stegrar sig, men på Facebooksfronten intet nytt. Allt färre av mina kontakter på Facebook postar regelbundet och de som fortfarande är aktiva verkar trippelposta på Facebook, Twitter och Linkedin. Vi tröttnar ganska fort på nya sociala flugor och att DN skriver om Facebook på ledarsidan är kanske rena dödskyssen. När sedan marknadsförare bjuder över vandra i hur de ska profitera på våra sociala strömmar så ökar risken för en backlash. Det är inte särskilt smakligt när företag betalar användare för att skriva om deras kunder i statusraden på Facebook. Att ett företag lägger upp en egen Facebooksida är däremot vällovligt så länge det görs med känsla.

Det finns gränser för hur mycket sociala webben vi klarar av. Åtminstone med bibehållen arbetsmoral. När jag började använda mikrobloggtjänsten Twitter, man får bara skriva 140 tecken per post, så slutade jag att följa användare som berättade att de skulle gå på lunch. För ett par månader sedan härjade appen Gowalla fritt på Twitter. Alla skulle berätta att de befann sig på ICA eller på den lokala pizzerian. Tack och lov tröttnade de flesta rätt snart.

Vi håller på att lära oss att hantera dessa nya verktyg både som privatpersoner och företagare. Det är inte så länge sedan jag hade kollegor som inte kunde sluta läsa sin mejl. Hela dagarna satt de med näsan i mejlen. Nu är det nog få som verkligen förtärs av sin mejl. Däremot är det nog en och annan som lägger lite för mycket tid på att bevaka sina Twitterkontakter. När det dessutom är enkelt att följa Facebook och Twitter via sin smartmobil så är det lätt att överkonsumera.

Sociala webben är kul. Men företag måste respektera att den sociala webben ligger närmare det privata hos användarna. Reklam i dessa kanaler måste ske med finess och respekt. Vanliga användare måste passa sig så att deras liv inte reduceras till att följa andra människors sociala strömmar på nätet.

Björn Alberts skriver intressant och överskådligt om den distribuerade webben.

Det är inte så länge sedan ledande mediesajter vägrade att länka till källor och företag av rädsla för att tappa besökaren. Precis som man skulle kunna hålla fast en besökare för evigt.

Framsynta webbmasters länkar för fullt till sajter och tjänster för att de vill att besökaren ska uppleva sajten som nyttig och användbar. Och vilka sajter kan konkurrera med Facebook eller Twitter? Tänk på att världens mest framgångsrika internetföretag, Google, har som affärsidé att skicka iväg besökarna till andra sajter. Det gör de så framgångsrikt att de är en av världens absolut mest besökta sajter.

För några år sedan kunde företag på fullt allvar diskutera att starta ett eget forum eller community för sina besökare. Idag vet vi hur oerhört svårt det är att starta ett community och hur snabbt ett populärt community som Lunarstorm kan dö sotdöden. Nej, då är det bättre att länka till Facebook, Twitter, Flickr, Tradera, YouTube eller Linkedin. När nya tjänster tar över är det bara att länka om.

Jag lyssnade på Gary Vaynerschuk på Le Web i Paris i december förra året. Han var utan tvekan den största behållningen av två dagar med massor av spännande internetmänniskor. Energin och passionen hos denna vitryss, som byggt upp en 70 miljoner dollar business i USA med sin videoblogg Wine Library och vinbutik på nätet, gick inte att ta miste på. Därför beställde jag hans nyligen utgivna bok Crush it så fort jag kom hem. Det är få nyheter för mig i boken, men jag rekommenderar ändå alla som arbetar med internet och/eller entreprenörskap att läsa den. Gary visar på möjligheterna och ger oss en filosofi att hålla i när arbetstimmarna blir för många.

Garys sammanfattar sin filosofi i tre rubriker:
Älska din familj.
Arbeta superhårt.
Lev din passion.

Gary vill att vi ska arbeta med det vi älskar. På Le Web i Paris bad han alla räcka upp handen som verkligen älskade sitt arbete. Max 20 procent räckte upp handen. Vi ska satsa på det som vi är beredd att göra gratis för att vi älskar det. Vi ska följa vårt DNA. Då kommer pengarna så småningom om. Och kommer inte pengarna så sysslar vi ändå med det vi älskar. Skippa tv-n och och arbeta mellan åtta på kvällen och två på natten med ditt sidoprojekt istället.

Sociala medier som Facebook och Twitter ger oss helt nya möjligheter att ta en nischmarknad. På Facebook och Twitter och andra communitys kan vi bygga upp en publik som vi senare kan casha in på. Men det är viktigt att alltid sätta kunden i centrum. Du ska alltid göra allt för att kunden ska vara nöjd. Idag sprider sig både positiva och negativa omdömen om ett företag snabbt och enkelt på internet. Gary sätter själv en stor ära i att svara på alla mejl han får. Och han uppmanar på flera ställen i boken att läsarna ska mejla honom.

Gary tycker också att det är viktigt att bygga upp sitt personliga varumärke. Här är de sociala medierna de viktigaste verktygen. Men sociala webben är bara ett verktyg. ”Om folk skulle bry sig om röksignaler så skulle jag klättra upp på närmsta kulle och börja veva med en filt”, är Garys syn på sociala medier.

Vad väntar ni på? Det är nu du kan göra skillnad. Så stäng av tv-n för gott och lev din passion.

Personligen tycker jag att Gmail gjort det oändligt mycket enklare att hålla ordning på mejlen, eftersom Gmail grupperar ihop mejl som tillhör samma konversation och dessutom har en etikettfunktion som hjälper dig att märka upp mejl automatiskt eller manuellt. RSS-läsare gör det enkelt att snabbt skumma igenom stora mängder nyheter. Men oavsett vilka verktyg man använder måste man kunna sätta gränser.

En gång arbetade jag med en kille som gick ut på krogen varje kväll. Han var livrädd för att missa någonting roligt. Ibland kan jag uppleva samma rädsla hos folk i Twitterbubblan i förhållande till internet. De är livrädda för att missa en intressant diskussion, en ny tjänst eller den där viktiga bloggposten. Frågan är hur mycket man missar om man kopplar ner en vecka eller två? Efter en två veckors semester utan internet frågade jag mina dåvarande kollegor om det hänt något. Unisont svarade de att man hittat en penis i en ketchupflaska som sedan visade sig vara en aubergine. Detta var samma veckor som justitieminister Laila Freivalds avgick pga vissa lägenhetsaffärer.

Jag tror definitivt att man missar något om man inte hakar på de nya sociala tjänsterna som Facebook, Twitter, Google Wave eller Twingly Channels. Men de som bara hänger här kommer få väldigt tomt i plånboken. Det finns en verklig värld där ute där de största pengarna fortfarande finns.

Jag följde Steves blogg för ett par år sedan och prenumererar nu på hans Twitter-flöde. Steve är trevlig och han vet garanterat vad han pratar om. Problemet är Twitter, mikrobloggtjänsten som går som en farsot på webben.

De som hade samlats under takåsarna hos pr-firman Edelmann för att diskutera med Rubel ville bara prata om Twitter. Inte som socialt fenomen, hur man kan utnyttja tjänsten, om den finns kvar om ett år eller om den kommer att förändra sättet vi umgås. Nej, likt nyfrälsta var det ett ältande om hur de twittrade, hur Twitter påverkat deras bloggande, vilka härliga människor de mötte på Twitter osv.

Twittra gärna, men måste det ältas på samma sätt som en nyfrälst vill diskutera sin egen frälsning.

Alla sociala medier strateger får ursäkta, men Twitter kommer inte förändra sättet vi gör affärer på varken i Sverige eller USA. Och pr-snubbarna får nog börja visa effekten av deras spammande av bloggare innan de skickar sina fakturor nästa gång.

Lunarstorm hade 164 000 unika besökare i den senaste Kia-mätningen – sin sämsta siffra någonsin. Jämför det med toppnoteringen under 2006 då sajten drog 1,6 miljoner unika besökare. Wyatt Media Group som äger sajterna Lunarstorm och Bilddagboken gör ett minusresultat på 36 miljoner kronor för 2008. Några har gjort något allvarliga fel här.

Lunarstorm var ett fenomen i världen i början av 2000-talet, men det var aldrig coolt att hänga på Lunarstorm. Mest mysigt. Ett fjortisställe med övervikt på lantisar. Storstadsungdomarna föredrog Playahead.

Sociala nätverksajter är svåra att kommersialisera eftersom deras enda tillgång är deras besökare och det innehåll de producerar. Samtidigt är publiken hela tiden på väg någon annanstans. Lunarstorm blev Bilddagboken, MySpace eller Facebook. Och nu är det Twitter för hela slanten.

Jag arbetade flera år på tidningen Internetworld och där man fick man acceptera att löpa gatlopp i artikelkommentarerna mellan varven. Delar av den rätt nördiga publiken kunde aldrig nöja sig med att skribenten hade fel, eller hade missuppfattat någon teknisk detalj. Nej, man var alltid helt inkompetent, köpt av IBM eller något ännu värre. Tack och lov blev man också försvarad av andra läsare. Jag brukade inte gå i svaromål när utgångspunkten var att jag var helt inkompetent.

Jag ser ofta samma elaka ton i kommentarerna till Dagens Medias artiklar, där de anonyma kommentatorerna ofta tävlar i att ta heder och ära av personer i artiklar. Trots detta är jag mycket positiv till artikelkommentarer. Fördelarna med att läsarna kan komplettera uppgifterna i en artikel överväger.

När jag under några år bloggade om politiska frågor var tonen om möjligt ännu värre. Här samlade femtonåriga grabbar poäng genom att bland annat anklaga mig för att vara en efterbliven chimpans, för att sedan ta tillbaka påståendet i omsorg för chimpanserna. Den viktigaste anledningen att jag slutade blogga politiskt var de oerhört hårda och elaka tonen i debatten. Samtidigt vet varenda bloggare att det bästa sättet att få trafik är att vara riktigt elaka. Att göra en schulman funkar alltid.

Möjligheten att debattera på forum samt kommentera på bloggar och tidningssajter är på det stora hela bra. Men som bloggare eller sajtägare måste man sätta tonen. Jag tycker att man tidigt ska visa att man inte accepterar en allt för elak ton. Det går faktiskt att radera otrevliga kommentarer som saknar relevant kritik.